Aksi (svenskt namn: Lilla Wrangelsö) Reseberättelse 25-27 juli 2001

Dag 1

Eftersom ön är drygt 2 km lång (och en halv km bred) ville vi helst gå iland på den norra halvan, och inte på den stenlösa södra halvan, för då hade det blivit så långt att bära proviant och utrustning (vi skulle ju märka ut gränsstenar norr om mitten, och hade bland annat spade, såg, yxa, spett, liten slägga och stenhuggarmejsel med oss). Dessutom finns det inget att förtöja i på den stenlösa, sandiga sydudden. Nu var det lågt vattenstånd och extra farligt. Thomas, min kusin vars båt vi åkte ut med, har ju varit där förut, två eller tre gånger, men han körde ytterst försiktigt mot stranden. Aksis "hamnar" (de gamla landstigningsställena vid husen) ligger alla på öns östra sida, och där har Thomas alltid gått i land förut. Förut har det alltid varit västlig vind, men nu var det ostlig vind, inte särskilt stark, men inte alldeles lugn heller, och Thomas bestämde att det var för riskabelt att gå mot stranden med vinden in mot land. Därför gick vi för första gången någonsin in från västra sidan. Det var verkligen bra att någon kom ihåg de "gamla gubbarnas" råd att om man måste gå iland från västra sidan så ska man gå in mot "den vita stenen". Haralds kartskiss med de olika stenarna markerade hade vi också med oss. Thomas körde mycket långsamt, och Kalle och vi andra höll utkik efter stenar i vattnet. Det var bra, för det fanns verkligen flera jättestora stenblock strax under ytan. Till slut valde Thomas att ankra långt ut från stranden. Han är en mycket bestämd skeppare, och verkar inte ta några onödiga risker, åtminstone inte med så många passagerare ombord.

Vi sjösatte jollen och började lasta i saker. Min mamma Maie fick plötsligt en tokig idé och skulle simma iland. Med flytväst på gjorde hon också det! Resten av sällskapet sattes i land med jollen, för året utrustad med en liten luftkyld aktersnurra. Morbror Kalle råkade köra mot en sten så sprinten gick sönder, men det var lätt lagat (riktig reservdel fanns), och det föranledde Kalle att berätta om en värre reparation ett tidigare år - när en rem (fläktremmen tror jag, minns inte säkert) gått sönder på väg till Tallinn, och han fått byta den i häftig sjögång ute till havs. Thomas hade velat byta före avresa, men Kalle tyckte den var OK och lovade byta om den gick sönder under resan. Kalle berättade dock själv historien med ett leende. Bytet hade tagit 40 minuter, och Kalle hade kräkts flera gånger i maskinrummet. När de sedan ankom till Tallinn, och anmälde sig till gränskontrollen enligt den föreskrivna proceduren, så var deras första fråga "Varför kommer ni en timme senare än beräknat?". Det var intressant att de verkligen höll sådan koll på inlämnade resplaner. Kalle hade bara hållit upp den trasiga remmen och då hade tullen nickat medkännande.

Thomas ville inte lita på enbart ankaret utan båten skulle förtöjas i land också. Allt nödvändigt verkade finnas ombord, så även ett uppåt hundra meter långt rep, som var av något material som flöt på vattenytan i början. Kalle släpade det efter sig med jollen, men två meter från land var repet slut. En aning irriterande! Efter förlängning med ytterligare ett rep kunde "Mari" dock förtöjas betryggande runt en stor sten i strandkanten.

Lantmätarna skulle ha varit med från början, men på grund av något missförstånd var de i Finland och kunde komma först nästa dag. Vi hade alltså hela dagen ledig på Aksi. Vår släkting Linda med sin man Bosse, deras son Peter och hans fru Anna gick iväg med tältet, som de skulle sova i (de hade anslutit i Tallinn, och hade således inte kojplats i båten), till andra sidan ön, och de var för sig själva under hela dagen. Vi övriga - morbror Kalle, kusin Thomas med sin fästmö (i skrivande stund fru!) Maria, Toivo med sonen Dennis, min mamma Maie och jag - gick på en stor vandring runt ön, först längst stranden mot södra udden. Norra udden är stenig, södra udden är sandig, och däremellan växer låg skog. Krossat glas och eldstäder antydde att det åker ut folk till ön och har kvällar med dryck där.

Fyren är egentligen onödig ur navigeringssynpunkt, menade Thomas. Den syntes bara 4 nautiska mil, enligt sjökortet, och det är mycket litet, enligt Thomas. Övriga fyrar i området räcker, och dessutom kör man sällan efter fyrar nuförtiden, berättade han. Apropå navigeringshjälpmedel så var "Maris" instrument imponerande. Ekolod, fartmätare för fart genom vattnet, som mäts med en liten "propeller", GPS-navigator som visar position med 5 meters noggranhet och dessutom beräknar "fart över grund" (den vanliga fartmätaren påverkas ju även av vattenströmmar, och ger således inte riktig fart över grund) och även beräknar kurs (inte med hjälp av någon kompass, utan med hjälp av förändringen i position). Jag tog en närmare titt på GPS-navigatorn och dess instruktionsbok. Till vår munterhet kunde den även visa "höjd över havet"! (Jo, samma modell kan användas i flygplan.) Det fanns även en separat kompass med digital display - den magnetiska givaren var placerad i kölsvinet - samt en vanlig kompass.

Vi tittade också in i inlandet en stund, och såg det gamla potatislandet. Öns fem gårdar hade potatisland på ett och samma ställe, eftersom jorden var bäst för potatis just där. Vi konstaterade att även idag var där verkligt bra potatisjord. Några djur, troligen sorkar, hade dock grävt gångar överallt under hela landet, så någon potatis trodde inte mamma skulle bli kvar om man satte någon nu.

Apropå djur så kom vi aldrig på någon riktigt bra teori om vilket djur som gjort de stora hålen i sandbankarna på sydudden. Många tiotal stora hål, horisontellt in i sandväggen. Hålens storlek var ungefär som grävlinghål, kanske något mindre. Men det var bara sand där, ingen nämnvärd växtlighet. Fåglar verkade troligare, men det syntes heller ingen spillning utanför hålen. Naturliga hål kunde det inte vara. Hålen var definitivt gjorda av någon.

På andra stranden, den östra, började verkligt intressanta lämningar dyka upp: gamla husgrunder, staket, några enstaka upprättstående skjul. Historien kändes mycket närvarande plötsligt. Här hade människor bott. Det är dock påfallande hur fort spåren av mänsklig verksamhet försvinner. Snart sextio år är inte så lång tid ändå, kan man tycka (i september 1944 lämnade de ju husen de bott i där), men för en som inte vet något om livet då och om hur husen stod, är det svårt att lista ut det hela. Allt material från husen har forslats iväg under sovjettiden och använts på nytt, framför allt på Prangli. Mamma var till mycket stor hjälp och glädje nu. Hon visade var bastun, båtbyggarhuset, boningshuset hade stått, brunnen och diket. Mest rörande var när vi stod inne i mammas hus, där en del av stenarna från grunden fanns kvar, naturligtvis övervuxna, men kvar fanns den stora halvcirkelformade sten som var trappsten till dörren som gick direkt in i mammas familjs rum.

Kvällen den första dagen satte vi upp en grill på stranden och grillade små marinerade köttbitar. Färskpotatis med dill kokade vi till. Mamma och jag tvättade potatisen i havet. Vi hade ingen potatisborste, men strandsanden och stenarna gick bra att gnida bort potatisskal mot. Tranbärssaft och estnisk öl smakade ljuvligt. Thomas och Maria bjöd på rött vin också, som inte var dumt till det grillade köttet. Efteråt kaffe och vaniljkrämsbullar (de bästa i Tallinn, från bagaren vid Vesivärava, nära Wiedemanni-gatan, där jag bor i år). Det var en mycket minnesvärd kväll. Kalle och Maie berättade minnen och gamla historier från Aksi, som de hört eller mindes själva. Toivo är inte så pratsam, men han flikade in och bekräftade ett och annat, och alla var på mycket gott humör.

När det började bli mörkt gick Lindas familj iväg till sitt tält, och vi andra åkte några vändor med jollen ut till båten, och gick sedan till kojs. Maie och Kalle längst inne i fören, Toivo och Dennis mitt i båten, jag på luftmadrass uppe i styrhytten/sittbrunnen och Thomas och Maria i akterruffen.

När jag lagt mig, som siste man, och låg och väntade på att somna, tyckte jag att någon signalerade med en ficklampa. Jag steg upp och spejade ut, mest mot land. Kanske behövde Linda och de något viktigt från båten? Men inget mer syntes till. Jag stod kvar en stund och tittade. Sen kom ljusskenet igen. Från bordet i sittbrunnen! Det var Thomas mobiltelefon som blinkade någon sorts ljus-trudelutt med sifferknapparna! - en tillsats som han köpt på marknaden i Tallinn dagen före. Snopet! Nästa morgon fick Thomas ett litet skratt när han hörde resultatet av sitt prylinköp. Den marknaden, "Kadaka turg", är för övrigt Kalles och Thomas mål nummer ett när de är i Tallinn. Där säljs "allt", från matvaror till gamla sovjetiska mätinstrument. För några år sedan var utbudet bättre, säger de, men det finns fortfarande ett och annat. Kalle köpte en sats måttbitar (metallbitar med stor precision, till exempel en bit har tjockleken 1,005 millimeter (alltså fem tusendelar tjockare än en millimeter)). Jag minns inte priset, men jag minns att jag tyckte det var jättedyrt, fast Kalle sa att det var jättebilligt.

Dag 2

Morgonen dag nummer två startade Thomas och Kalle rätt tidigt för att hämta de två lantmätarna i Leppneeme fiskehamn. Dit är det bara 1 timme och 15 minuters färd från Aksi, i stället för omkring 3 timmar, som det tar från Aksi till gästhamnen Pirita i Tallinn (med 8 knops fart och den säkra omvägen runt Aegna). Mamma och Toivo höll sig kring tomterna på ön, Lindas familj sov eller var för sig själva, och Dennis och jag forslade packningen (verktyg, kläder, grill och en del proviant) med jollen till andra sidan ön, för Thomas planerade att gå in på östra sidan när han kom tillbaka. Vinden var visserligen ostlig fortfarande, men betydligt lugnare. Med så varmt havsvatten som det var nu skulle det heller inte bli så kraftig sjöbris, resonerade Thomas. Jollefärden med aktersnurra runt den mest steniga, norra spetsen av ön var ett litet spännande företag i sig. Vi tänkte först prova att gå innanför den största, synliga stenen, som låg kanske 40 meter ut från land, men när vi kom närmare såg vi att de gamla Aksi-männen inte åkte runt långt utanför stenen utan orsak. Det var verkligen fullt av stora och halvstora stenar där, så vi tog en vid båge utanför den synliga stenen. Runt en del av dem var det knappt några bränningar heller, trots att stenarna var ganska nära ytan. En halvtimme tog färden runt ön - aktersnurran var ganska svag, och vi körde rätt försiktigt.

Sedan vi fått utrustningen iland gick Dennis och jag på upptäcktsfärd på den norra änden, på land. Där skulle finnas en liten stenlabyrint, byggd av några Aksberg-bröder 1915, men den kunde vi inte hitta. Den stora labyrinten ("Türgilinn", "turkstaden") på sydänden, byggd av David Vekman 1849 (en svensk flykting, officer från Sveaborg), hade vi däremot sett tydligt dagen före. På nordänden såg vi bara stenkumlet (ett sjömärke) och en massa andra stenar. Någon (Kalle eller Toivo) hade berättat att man förut tidvis iakttagit olja, som kom ur marken på nordspetsen, men någon sådan kunde vi inte se. Dennis såg en oljefläck, men den kunde lika gärna härröra från sjöfarten. Talet om olja är dock inte bara prat, för det kommer gas ur marken här och där på Prangli, och på skäret Keri, i havet utanför både Prangli och Aksi, har det blåst ur ett hål i marken i minst flera hundra år. Keri heter på gamla svenska sjökort "Kogskär" eller "Kokskär", och det borde antyda att det "kokar" där, tycker jag. Först för något tiotal år sedan kunde man ta hand om gasen som kom ur hålet i marken, och med den drev man fyren och värmde fyrvaktarbostaden. Hur det är idag vet jag inte.

Dennis och jag trivdes bra ihop. Nu i år var nog första gången som jag såg honom. Han går på tekniska högskolan i Stockholm nu och läser elektroteknik. Han var mycket intresserad av Aksi och hade tagit med sig kopior av olika kartor, framför allt Haralds skisser med de olika stenarna och andra viktigare platserna markerade. Nu försökte Dennis mäta stenarnas och de andra ställenas positioner, med en liten handburen GPS-navigator, för att sedan kunna rita in sakerna på deras rätta plats på en riktig skalenlig karta. Även senare, när vi satte ut gränsstenar enligt lantmätarnas direktiv, mätte Dennis positionerna med GPS-navigatorn, för att man i framtiden lättare ska kunna hitta till stenarna utan lantmätarhjälp. De stenar som hann sättas ut redan förra året var ibland ganska knepiga att hitta igen. Det finns ju knappast några särskilda kännetecken på marken, utan allt är ett enda "hav" av enesnår och skog som ser likadan ut överallt för en som bara varit där några enstaka gånger. Kartan över tomter utgår heller inte från positioner (vad jag förstår) utan allt utgår från en "nollpunkt" på ön, en sten med markering, och därifrån tar lantmätarna ut riktningar och avstånd.

När Dennis och jag kom tillbaka, hade Thomas och Kalle med lantmätarna redan anlänt. De ankrade utanför en av de gamla små hamnarna, och tog jollen in, men denna gång var det närmare in till land. Lantmätarna och vi började med en liten lunch. Sedan började arbetet. Lantmätarna, Tiia och Taimi, två rätt unga tjejer, var oerhört raska. De sprang runt med sina instrument och mätte, och dirigerade oss andra. "Här behövs en stor sten". "En större sten!"

Vi började med potatislandet, längst in på land, medan vi var pigga. Värmen där var rejäl. Bromsar förekom också. Myggor som tur var inte alltför många. Sedan några enklare stenar vid stranden. Spännande blev det när stenarna inne i skogen skulle sättas ut. Förr hade det varit skog där, nu var där snarare träsk, eftersom ingen hållit efter dikena under femtio år. En sten skulle sitta mitt i en stor träskpöl, visade det sig. Lantmätarna var hårda: det ska vara en sten! I träsket var det också brist på lämpliga stenar, och när man väl hade hittat en var den svår att transportera, eftersom kärran inte gick att använda i träsket, och man inte heller kunde rulla fram stenen. Kalle gjorde några enorma hjälteinsatser i stenbärande. I träsket försvann dock stenen genast utom synhåll. Till slut gick lantmätaren med på att sätta en stolpe där i stället (eller, "bredvid stenen", som hon uttryckte det). Man kunde gå i träsket, men oftast inte stå stilla på samma plats mer än några sekunder. Den lilla "ö" (ca 1 x 2 m) i träsket, som vi hade stått på medan vi höll på, visade sig vara bebodd av små röda myror. Först tyckte vi inte att de gjorde något, men de elakingarna hade krupit upp innanför byxbenen på flera av oss (särskilt på Kalle och mig), och plötsligt började de pissa allihopa, längs hela benen. Läskigt! Jag fick dra av mig byxorna i träsket akut och sopa bort myror. Kalle blev biten i vaden av ett okänt djur under vattnet. Det var ett rejält bett, och vi vet inte vem som bet. Någon sorts igel, trodde Kalle.

Du skulle ha sett när Kalle bar den sista stenen i träsket. Den skulle stå på en ganska torr plätt, men det var långt från annan torr mark. Inga stenar fanns i närheten, och lantmätarna krävde en särskilt stor sten på den här träskiga platsen. Peter (Lindas son) och jag hade kört fram en stor sten ända från stranden i kärran så långt det gick, och sedan hade Peter burit stenen en bra bit. Sista biten skulle Kalle ta. Den biten var värst. Det gick inte att stanna och vila någonstans, marken var svajig, varje steg var det oväntat hur djupt foten skulle sjunka, särskilt med en tung sten som extra vikt, och man nästan såg Kalles tanke: "om jag tappar stenen här så kan vi inte få upp den igen". Det var en enorm ansträngning för Kalle. Riktigt ända fram orkade han inte, man han lyckades slänga stenen på en tuva, så att vi kunde få upp den igen och ta de sista två metrarna. Det blev ett verkligt minne.

Hela arbetet tog längre tid än väntat, och vi var inte klara när det började bli mörkt. Lantmätarna hade inte förberett sig på någon övernattning, och vi hade inte proviant för dem heller (vi hade trott att de skulle ha egen mat, men det hade de inte). Thomas tyckte i alla fall att arbetet borde göras färdigt, nu när vi var här, så vi bestämde att fortsätta nästa dag. Vi körde lantmätarna till fastlandet och övernattade själva i båten, förtöjda i Leppneeme fiskehamn. Återigen gick Thomas mycket försiktigt in till hamnen. Sjömärkena hade ändrats det senaste året, och sjökortet var ett eller två år gammalt. Nästa morgon kom fiskebåtarna in med strömming, som de sålde direkt till bilar (Folkabussar och liknande) som kom till hamnen. Tyvärr blev det ingen flundra, som mamma hade hoppats, och som det hade funnits att få där förra året, så provianten för sista dagen var litet knapp. Vi gjorde i alla fall arbetet klart och avslutade med ett sista bad på ön.

De sista stenarna var på torr mark, men långt inne bland höga enesnår. För att lantmätarna skulle få fri sikt för sina instrument fick vi såga bort en hel del enebuskar och använda yxan flitigt också. Tiia, den ena lantmätaren, gick med bara bikini med raska steg in bland enebuskarna. Vi andra var storögda. Hon verkade helt oberörd (fast jag tror inte hon var det egentligen).

Bastun i Pirita gästhamn var en välsignelse, efter tre dagars svettigt arbete på ön.

En god, lagad måltid i hamnrestaurangen och sedan på kvällen högtidligt tårtkalas hos Allan – Toivos frus bror, som flyttat till Tallinn – satte storslagen punkt för dessa dagars historia.

Tack till alla som gjorde resan möjlig!

Pictures from Estonia 2001 — Fler bilder från Aksi, av Dennis Aksberg

Aksi inritad på historiska kartor och sjökort från åren 1634-1782:
under namnen [Lilla] Wrangö[n], Cl. Wrangel:
"Earlier Livonian Maps from the Map Collection of the National Library of Estonia"