Mina tidigare citat

Den 29 oktober 2000:

"Hard work often pays off after time, but laziness always pays off now."

Okänd (från Lars Arvestads signatur)

Smile :-) :-) :-)

Sen för att vara lite allvarlig, så tror jag nog att det bästa är en lagom blandning av båda två.

Den 30 september 2000:

"Ju längre man cyklar, desto flottare bil kan man unna sig."

Anders Sandrew (grundare av biografkedjan Sandrew)

Jamendetärjudetjagalltidharsagt! Det här citatet gillar jag skarpt. Det går att läsa hurtigt och skämtsamt, eller brett och glatt leende (vilket är det bästa sättet), eller lite lätt sorgset, och det stämmer lika bra alla gångerna.

Jag såg det på en reklamskylt på en Sandrew-bio i Stockholm. Ungefär i samma veva hörde jag ett radioprogram om Anders Sandrew, och hur han cyklade runt i stan.

Visste du förresten att Sandrews bör uttalas svenskt, alltså ['sandrevs], och inte engelskt, som ['sændru:z]? Ordet är nämligen inget annat än grundarens efternamn, och enligt radioprogrammet uttalade han det just ['sandrev], och biografkedjan som ['sandrevs]. Det är särskilt knepigt att gissa sig till nu när Sandrews bytt namn till Sandrewmetronome.

Den 22 december 1999:

"Vad man har, det har man snart inte mer, och vad man äger, det har man snart förlorat igen. Bara det man längtar efter, äger och har man; bara det som man ännu inte varit, är man."

Robert Walser, schweizisk författare (1878-1956)

En kunskap jag tillägnat mig i år.

Den 1 december 1999:

"Den uppdämda ömheten har enkla göromål i sikte."

Början av dikten "Eufori" av Willy Granqvist (1948-1985) (så som jag hörde den på radion i ett program om just Willy Granqvist - hallåman, radioproducent och poet).

Ja. Sen har jag för mig att dikten inte fortsatte lika träffande. Men början var det.

Den 27 september 1999:

"Detta returkvitto bekräftar bara att meddelandet visades på mottagarens dator, men det garanterar inte att innehållet har lästs eller förståtts."

Ett automatiskt svar jag fick på en e-post jag hade sänt. Det passade så ihop med stämningen som rådde hos mig.

När jag funderade lite till på det kom följande yttrande upp i mig, ja nästan fann sin väg över mina läppar, trots att jag satt ensam hemma: "Tack, kära dator!!!" Med ett ironiskt småleende, förstås. Men uppblandat med en sorgset uppskattande känsla av att någon, någon som konstruerade programmet eller texten för returkvittot, hade haft en välment tanke som det ligger något ganska djupt i.

Den 15 augusti 1999:

"Sången är ur sorg upprunnen, men av sång är glädje vunnen."

Zacharias Topelius, citerad av sommarpratare Per Gunnar Evander i Sveriges Radio den 15 augusti 1999.

– Det är bara så bra! Det är så bra, hoppfullt och sant!

Ett omedelbart val, det snabbaste i min historia av citat hittills. Jag hörde Evander säga det i reklamen för sitt Sommarprogram på radion när jag höll på och pysslade och storstädade hemma. Det var söndag och jag var nyss hemkommen från en resa. Det brukar vara den bästa tiden för praktiska göromål i hemmet, men inspirationen ville inte riktigt komma den här gången. Jag arbetade motvilligt, driven av förnuftet, fast inte i total samklang med det. Så hörde jag det här citatet. Det bara sken till som av en varm solstråle! (Ute regnade det.) Jag tänkte direkt: det här ska jag sätta upp på min citatsida. Sen tänkte jag mer på citatet och mådde bra av det, tänkte också litet på den estniska sångfesten jag upplevt i sommar och på annan musik som glatt mig, och kände att nu har jag lust att både jobba och vila igen.

Det hade gått så lång tid, månader tror jag, sedan jag senast fick en sådan där plötslig, stark, ögonblicklig glädjeupplevelse, en sådan som jag alltid emellanåt brukat få, ända sedan jag var helt liten, och som jag alltid tyckt mycket om, ofta på ett förvånat sätt eftersom orsaken varit påfallande banal (men inte alltid) eller ibland helt osynlig. Känslan har, när den oväntat och alltid mycket distinkt bubblat upp, gett mig sådana enorma puffar framåt. Det är en obeskrivlig och fantastisk förstärkningsmekanism, låt mig kalla den så, som griper ett litet litet glädjeämne och gör det till det allra största, värt att göra vilket arbete som helst för. Höjdpunkten, maximat, av känslan går snabbt över, på några sekunder till en halv minut, men det blir tillräckligt kvar för många timmar, ibland flera dagar.

Just medan jag skriver detta, ja, jag satt precis här (eller tio ord till vänster, rättare sagt) och begrundade om jag fått med allt jag ville i den här citatförklaringen eller om något saknades, med samma Sommarprogram med Evander i högtalarna, så väljer han av alla sånger "O, Store Gud, när jag den värld beskådar ..." Den rör mig också! Min mormor brukade sjunga den och spela gitarr till.

En viljefattig förmiddag går över i en minnesvärd eftermiddag och mot en strålande kväll!

(Bilden av röda vinbär som jag valde till.)

Den 25 juli 1999:

"Så bliva de då beståndande, teet, sockret, muffinsen, dessa tre; men störst bland dem är muffinsen."

Från början (häromåret) påhittat av mig själv som en ren flumidé som bara lånade rytmen från en mer känd vers (en bibelvers, inte sant?). På dagen för valet återupplevt som en trött och träffande parafras på samma vers.

Med risk för övertydlighet — förlagan i 1 Korintierbrevet 13:13 lyder: "Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre; men störst bland dem är kärleken."

Tron har alltid haft sina vackra ceremonier, hoppet ger energi att leva vidare ännu ett tag, men efter den senaste tidens (relativa) bombardemang av jättemuffins skulle jag inget hellre önska än en alldeles liten, hälsosamt njutbar och fullkomligt lagom ... livsmedelsenhet.

För övrigt har jag länge stått för mottot "Make muffins, not war!" men det ska inte ses alltför bokstavligt eller tas som den enda sanningen.

Som tur är har åtminstone Vetekatten (café i Stockholm) små, konstfulla och goda delikatessbakverk som kontrast till (eller brytare av) jättemuffinstrenden. Variation förnöjer, men lagom är bäst i längden.

Den 9 maj 1999:

"Själen får hjälp och upplysning genom det goda samtalet."

Sokrates, enligt Sveriges Radios P1 måndagkvällen den 3 maj vid 21.20-tiden.

Det sagda kändes så uppenbart sant och gott, och det sjönk in mjukt och direkt som om det hade funnits en plats färdig i mig för formuleringen. Det var måndag kväll hemma på Kolmårdsvägen efter en Valborg-första maj-helg med mycket trevliga möten och goda samtal. En sammanfattning av det bästa ur historien (min egen och världens) var det, och ett hoppfullt konkret råd för framtiden. Jag tycker utsagan förenar det varma mänskliga med det goda rationella på ett sätt som är mitt ideal.

Den 3 februari 1999:

"I used to be indecisive; now I'm not so sure."

Jag lämnar det utan kommentar, tror jag. (Fast det har för mig nästan vuxit ihop med bilden som jag valde samtidigt.)

Den 21 januari 1999:

"Bättre att vara ute på hal is och ha det glatt än att stå i lera och sörja."

Jag såg det skrivet på en tavla i ett fikarum hos en kund på jobbet. Vem som kommit på det vet jag inte.

En uppiggande ordvits. Kanske lite väl enkel för att passa i livets alla skeden, men ger tillräcklig skjuts en vintervardag.

Den 3 september 1998:

"Vi börjar förvirrade och når fram till slutet förvirrade på en högre nivå."

BAKGRUNDSMUSIK tillagd den 18 november 1998

Alan Chalmers nämner det i sin bok "Vad är vetenskap egentligen?" (svensk översättning Per Lennart Månsson) som ett gammalt talesätt.

Jag satt hemma med en kopp te på kvällen och läste en kursbok. I slutet av inledningen stod det här, som en vitsig sammanfattning av hur boken skulle komma att förlöpa. Jag hajade till. Vad kul sagt! Och hoppingivande på något sätt. Då är det kanske så det ska vara... eller, i alla fall så det är. Det har åtminstone hänt förut, och någon har tyckt det varit värt att säga det. Jag log, och tänkte att det är rätt roligt att leva ändå.

Den 10 januari 1998:

"Nu ser vi på ett dunkelt sätt, som i en spegel, men då skall vi se ansikte mot ansikte."

Ur Bibeln, Paulus' första brev till korintierna 13:12.

Jag hörde det först på radion. Det grep mig omedelbart. Jag förstod att det var ett bibelcitat, men visste inte vad. Den här sökningen (på ordet "dunkelt") hjälpte mig hitta sammanhanget. Aha, det var det! Vad roligt! Fragment av Kieslowskis Den Blå Filmen spelade upp i min hjärna. Hymnen till Europas enande. Musiken var nog i överkant bombastisk, men handlingen vacker och skildringen rörande.

Det där var bara en liten rännil från associationsfloden.

På bible.gospelcom.net finns, som antytt, en fantastisk sökmotor för bibelcitat. Där finns en mängd bibelöversättningar till svenska, engelska, tyska, franska, latin med flera språk. Och det är verkligen hela Bibeln man fritextsöker i!

I citatsammanhang är nog det här viktigt: citatet ovan är inte exakt det som står i 1917 års svenska bibelöversättning, och det som du hittar med söklänken ovan. Jag har istället citerat ungefär det jag mindes mig ha hört på radion. Det är en vackrare formulering, tycker jag. Kanske står det till och med så i den nya bibelöversättningen? Jag har inte kontrollerat, och vet inte om jag vågar. Den har ibland gjort mig besviken.

Faktum är att jag egentligen minns det första 'vi' som ett 'jag': "Nu ser jag på ett dunkelt sätt, som i en spegel, men då skall vi se ansikte mot ansikte." Antagligen minns jag fel. För så olika kan väl inte översättningar vara? Eller skiljer inte originalspråket (vad skrev Paulus på?) mellan 'jag' och 'vi'? Annars tycker jag det gav meningen ett extra spänningsmoment.