Jag stod bland tallarna på heden, där torra enar
doftade och luften dallrade i värmen
Där var det vackert, stilla, torrt och vackert, fast hettan
stundtals brände illa.
En sommar strömmade så vatten vid min sida.
En flodbädd fylld med friskhet fann sin väg
vid mina fötter - nej, ... nej, jag är ledsen, vid min fot.

Jag lekte lätt, jag virvlade till vattnet, jag
såg dess skönhet, i dess djup, jag trodde det, men
kanske mer i ytans spegel. Jag gladdes åt
dess blotta existens.

        Säg, är det gott att vänja sig vid nåd?

Jag var en flodstrand, och jag tyckte att
jag rörde mig, för allt jag såg var vatten,
i ogripbart och evigt kaos.
Ibland så fylldes jag av undran, för
vattnet virvlade ju faktiskt
lika vackert av sig själv, det såg jag trots min blindhet.

Och floden frös.

Jag vakade, och vinterns tid förrann.

*   *   *

Så kom den dag då vårens värme
ville väcka vattnet.
Men vårens vindar
förde fram en doft av en;
jag vände mig och vädrade.

Att få bli en, det var en dröm jag länge haft.
Men se, en stam var kluven! Jag väcktes
ur min dröm, och genast
ville även värmen väcka mig.
Ja, även mig! När jag till floden återvände,
var isen smält, men vattnet hade
runnit vidare till någon annan plats

Nu står jag här på fårad mark, vill
vara stark, även mitt ansikte är fårat,
men själva luften har fått stänk av liv.

MATTHIAS BOLLIGER Onsdag 12/4-89, f.m. (Nedtecknat i sin slutliga form kvällen den 11 november 1990.)

Ljud >