En weekend med sportflyg till Dagö. Reseberättelse.

Pingsten 1999 var vi fem som flög från Stockholm till Dagö (Hiiumaa) utanför den estniska västkusten och stannade där över veckoslutet.

Vilka var vi?

Vår resrutt Stockholm-Kärdla. Kartan är gammal (från Sovjettiden) men öarna ligger kvar. (Julle ritade kinesiska skrivtecken för Sverige och Estland.)

Hur planerade vi resan?

Initiativet tog Janne. Det kom ett mejl med rubriken "Hiiumaa Saaremaa pingst" och Janne skrev så här: "Lördag-söndag 22-23/5 blir det utflykt till ovan nämnda öar i Östersjön. Först till kvarn..." Så småningom klarnade sällskapet.

Vi träffades på puben Limerick i Stockholm och tittade på kartor, en lista över Saaremaas sevärdheter som Matthias fått med sig från Estland, och spånade. Signe var mer inne på Hiiumaa (Dagö), den mindre av de två stora estniska öarna, för naturens och hennes anknytnings skull, men Saaremaa (Ösel), den största ön, lockade oss mer med spännande sevärdheter, bland annat den stora meteoritkratern i Kaali. Peter, som studerar sjöodjur, visste inte om den perfekt cirkelrunda, vattenfyllda kratersjön hade analyserats i detta avseende än. Vi funderade på att göra ett hopp mellan öarna, men bestämde oss för att satsa på Saaremaa i första hand.

Signes mamma Viivi bor i Tallinn och hon skulle fylla år precis i anslutning till pingsthelgen. Vi kom på den roliga idén att ge henne en buss- och färjeresa ut till havet i födelsedagspresent och så mötas allihop där ute i Östersjön. En god vän till Signe skulle kunna härbärgera oss i en gård tvärs över ön från huvudorten sett, en lagom tur för en dags cykling tänkte vi.

Bara någon dag före resan upptäckte vi att Saaremaas enda flygplats i Kuressaare var stängd för renovering. Så då var det bara att kvickt ställa om planerna till Hiiumaa. Flygplatsen där, i huvudorten Kärdla, var öppen. I övrigt visste vi stort ingenting om ön.

Via Hiiumaas internetserver fick jag fram en lista på övernattningsmöjligheter. Efter rundrigning till ett urval bestämde jag mig för Kösters. Det är ju alltid en chansning, men det här valet behövde vi aldrig ångra.

Natthärbärge bokat, en lätt bag som packning, passet i fickan, färdplanen uppgjord - nu var det bara att ge sig iväg!

Dag 1

Vi fikar i flygklubbens cafeteria. Signe blir fascinerad av den äldre mannen som sköter stället - är han engelsman månne? Nej, inte är han det, men däremot blir han fascinerad av att någon tror att han är det! Svårt att slita sig från samtalet. Men det är dags att starta nu!

Flytvästar tas på. Janne är noggrann med genomgången av nödrutiner. Livbåten får absolut inte blåsas upp inne i planet. En sista koll med meteorologen.

Vi ringer Signes mamma i Tallinn och bekräftar att vi verkligen kommer iväg så att hon också kan starta sin resa. Sen stänger vi av mobilen.
Janne går metodiskt igenom checklistan. Ren rutin, ända till momentet starta motorn. Flapp flapp flapp säger det om propellern medan startmotorn jobbar, men sen blir det inget mer. Vad nu? Upprepade försök, men samma klena resultat...

Missmodiga kliver vi ur planet igen, medan Janne knallar iväg till teknikern. De grunnar en stund på saken och kommer fram till att motorn har fått för mycket bensin. Motortypen är känd för att inte gärna starta när den är nyss körd, och Jannes skärgårdsprovsväng är boven i dramat. Efter ett tag startar motorn villigt och vi kan kila fram till planet och hoppa ombord igen, pigga och förväntansfulla.

Det blåser verkligen en del vid starten, men en bit upp i luften är det lugnare och vi kan kika ner på huvudstaden.
- - -

Efter omkring en och en halv timmes tämligen disig passage över havet säger Janne att "nu har vi Dagö under oss". Och minsann! Vilken skönhet! Stränder med ljus kalk- och sandsten, medelhavsblått vatten med en tångrand som svart kontur runt hela ön, eller åtminstone så långt vi kan se, för ön är ganska stor. Tallinnkontrollen har lämnat över till den lokala dispatchern i Kärdla, och Janne får kontakt på rätt radiofrekvens. Det är flygplatschefen Stanislav Šarkovski själv som svarar, och honom har Janne mejlat med i förväg för att förvissa sig om att rätt slags bränsle för återresan finns att tillgå i Kärdla. Stanislav visar sig vara en riktig entusiast. "This is Kärrrrrrrrrrrrdla!" säger han stolt i radion. Janne gör en förfrågan: "Request visual circling of island". Stanislav svarar direkt "no reports of traffic" och ger positivt bifall. Janne gör några tjusiga svängar över ön. Makalöst vackert!

Med risk för att bli tjatig, men känslan sitter fortfarande i: det är obegripligt att det här var Sovjetunionen för bara åtta år sen! Öarna var förbjudet, militärt område. Till och med för Estlands egen befolkning. Idag kan man lämna in en färdplan, så sent som två timmar i förväg, och sen bara dyka upp i Kärdla med ett sportplan från Sverige. Flygledning, passkontroll och tull kallas dit efter behov.

Vi landar på en fräsch flygplats. Landningsbanan är helt nyasfalterad och byggnaderna renoverade. Men vilken liten flygplats! För en som mest bara flugit reguljärt förut är det nästan komiskt. Två personer jobbar på flygplatsen. Det är flygplatschefen Stanislav, som sköter allt, fast han är hemma med familjen när läget är lugnt, och en äldre man, som har jour och kallar in Stanislav när något händer. Stanislav själv kör ut med bagagevagnen. Inne i ankomsthallen slår vi oss ned i soffgruppen tillsammans med en ung passkontrollant som knappar in våra uppgifter i en bärbar dator. Tulltjänstemannen vill också göra sitt jobb, så han kollar en av väskorna. Sen får vi skjuts in till samhället - Peter, Janne och Julle i Stanislavs bil, Signe och jag i tull- och passkillarnas jeep. Ända fram till Kösters, där vi ska bo, kör de oss, och inget vill de ha för besväret. Otrolig service!

"Kösters semesterhem" visar sig vara en stuga i trädgården till en större villa. Familjen Köster bor själv i huset. Stugan har kök, bastu och wc på bottenvåningen och badrum/dusch och två sovrum med snedtak på övervåningen. Mysigt! Utanför köksfönstret spelar en springbrunn. Det är först när jag kommit hem till Sverige igen som jag fattar att Kärdla har naturliga springbrunnar, och att det är samma sak som "artesisk brunn". Och att det är därför som både restaurangen och snabbköpet heter "Artesia".

Cykeluthyrningen har redan stängt för veckan, men vi bestämmer oss för att satsa på biltur nästa dag, och både Stanislav och Köster lovar försöka hitta någon bil som vi kan hyra.

Signes mamma har betydligt längre att resa till Kärdla från Tallinn än vi haft från Stockholm, så det är flera timmar kvar tills hon ska vara framme. Vi äter lunch på Artesia; en god laxkotlett blir det. Vädret har blivit varmare. Vi köper med oss glass och går på upptäcktsfärd i Kärdla. Det är snabbt avklarat. Kärdla är en trädgårdsstad, och centrum är pyttelitet. Däremot breder villaområden med lummiga trädgårdar ut sig ganska långt. Det är bitvis bedövande vackert, men så är det ju slutet av maj också. Sovjets stängning av öarna var av godo på så sätt att det skonade naturen från slitage av oförsiktiga besökare, och de som bodde där bevarade också en hög kulturnivå. Många ester räknar idag öarna som "det egentliga Estland". Visst förstår man det. Hiiumaa är en plats med gåvor av naturen, men också en välskött plats.

Vid stranden finns en jättestor gunga, en typisk estnisk bygunga. Signe och jag har svårt att få igång den själva, och inte heller med Jannes hjälp får vi mycket snurr på den. Här krävs nog ett tjog modiga, sjungande bybor. Kul har vi ändå!

Strandbaren, där vi tänkt fira mamma Viivis födelsedag, visar sig vara rätt nergången och deppigt discosvartmålad inuti. Signe tycker det är bra ändå, men vi andra protesterar. Signe har varit här på "Rannapaargu" förut och minns någon vacker solnedgång på sommaren, då uteterrassen var öppen, men vi som ser stället för första gången kan inte tänka oss att stödja det i nuvarande skick. Vi frågar personalen om vi kan få flytta ut ett bord till terrassen, trots att den inte öppnar förrän nästa vecka, men det får vi inte. Uppryckning önskas! Platsen är ju guld värd; vilket toppenställe det kan bli här framöver igen!

Istället går vi inåt stan igen. Jag upptäcker en smält glass i min ficka! Förpackningen har gått sönder lite ... uj uj vilken sörja. Signe kan inte sluta skratta. Hon försöker äta glassen men den är svårhanterlig. Tillfälligt skrattkaos.

Vi hittar en tårta när vi passerar centrum, och handlar frukostmat också. Plockar några födelsedagsblommor på vägen.

Hemkomna till Kösters har de eldat i bastun! Wow! En minibuss har de också vaskat fram till kl. 10 dagen därpå; dock vill ägaren helst köra själv, men han guidar gärna. Ok! Nu har klockan plötsligt blivit mycket, och Signe går iväg för att möta mamma vid busstationen. Grabbarna badar bastu. Härligt! Lite knepigt bara att duschen befinner sig en korridor, ett kök, en stegliknande trappa, en korridor och ytterligare tre trappsteg bort från bastun! Men det går ju det med.

Signes mamma Viivi anländer och vi konstaterar en kulturkrock! (Eller planeringsmiss.) Hon har klätt upp sig, medan Signe tagit en sportig overall för hela resan. Hoppsan! Kösters föreslår stället "Kohvituba" ("Kafferummet") för middagen, och det är om inte en gourmetkrog så ändock en internationell tummelplats för kvällen. Visserligen bidrar vi själva (schweizare, kines och två svenskar) i hög grad, men en finne på besök och en bofast (nå, tillfälligt i vart fall) vagabondartad amerikan kompletterar. Ester finns självklart också. Amerikanen är påfallande lik Gustav II Adolf (de gamla hundrakronorssedlarna, ni minns), och han blir smickrad över att liknas vid en svensk kung. Peter och han drar igång munter pilkastning. Signe, Viivi och jag äter lite festligare för oss själva. Situationen är smått overklig, och underbar! "In the middle of nowhere". Det är som stormens öga mitt i Europas mest händelserika region, Östersjön.

Taxi hem genom mörka Kärdlavägar. Kärdla sägs ha etymologin svenska "Kärrdal", och det kan stämma. På en ö som i övrigt mest är torr och bevuxen av enar, tallar och hedar, bitvis även granskog, så är huvudorten fuktigare, lummigare och bevuxen av höga lövträd som gör natten mörkare.

Det är lätt att bli hänryckt här.

Dag 2

När vi rullat i väg lättar dock humöret strax. Chauffören heter Peeter Hiis och är en hembygdspatriot i ord och handling, en trygg och sansad man är det intryck han ger. Han äger ett bussbolag som kör regionaltrafik samt en linje mellan södra Dagö och Tallinn. Han är också aktiv i Emmaste kommun, den sydligaste av Dagös fyra kommuner. Den vill han gärna visa för oss, och eftersom vi vet i stort sett noll om Dagö så låter vi honom göra upp programmet. Det enda vi vet att vi vill se är det höga fyrtornet i Kõpu, ute på Dagös västra landtunga. Vi bestämmer oss för att ta det sist.

Nu börjar en stor och fullmatad runda. Allt kommer jag inte ihåg och det jag minns får inte heller plats här. Det får bli några nedslag här och där bland intrycken från denna soliga vårdag med minibuss runt Hiiumaa.

De estniska öarna är rika på meteoritkratrar. Här och där i landskapet ser man symmetriska fördjupningar.

Naturen är lik den på Gotland. Här vore det också fint att cykla egentligen. Kanske återkommer jag med cykel någon gång framöver.

Ute på en hed viker en liten väg av, eller bara ett hjulspår nästan. I korsningen står oväntat en staty. Det är Leiger-monumentet. Leiger, en legendarisk hjälte på ön, ska ha pekat och sagt: "Här ska vägen gå". Öborna byggde sedan på vägen. Vägen blev dock aldrig klar. Det förefaller klokt, eftersom den går rätt ut mot havet. Jag förstod egentligen aldrig varför Leiger blivit en hjälte, då han varken hjälpte öborna att bygga vägen eller pekade ut någon särskilt vettig riktning. Dock måste jag reservera mig för att jag inte är särskilt insatt i historien om Leiger, och kanske har missförstått även denna bit. Leiger var förvisso mycket reslig. Min svenske bekant Douglas är både lång och klok, och dessutom kommunpolitiker, men jag har svårt att föreställa mig kommande generationer beundra Douglas-monumentet över en Douglas som pekar ut i vattnet och myndigt säger: "Här ska vägen gå". Men man vet ju aldrig.

Mer imponerad blir jag då av dagens Emmaste kommun - och med rätta, för den ses som en mönsterkommun - där man bygger cykelväg, satsar på ungdomar med en välrustad skola (i greve Magnus de la Gardies gamla herrgård för övrigt), idrottsplats och ungdomspaviljong, och håller rent och snyggt. Särskilt stolt berättar vår chaufför att i Emmaste finns inte en enda sönderslagen busshållplats. Och verkligen, vi kör förbi många busskurer, alla med hela glasrutor. En del är försedda med toalett. Vi tittar också in på bussbolagets huvudkontor, som ligger inuti Emmastes centrala busstation. På vägen kommer kommunstyrelsens ordförande åkande i en mötande bil, och han stannar och småpratar med vår chaufför en stund.

Vid en gammal yllefabrik, som idag är ett levande museum, äter vi lunch. De kör igång sina gamla maskiner en stund för oss. Farliga grejor.

Mindre farliga idag, men desto hemskare för snart 60 år sedan, är ett par sovjetiska bunkrar från andra världskriget. De är från den första sovjetiska ockupationen 1940, men den ena sprängdes splitter ny av ryssarna själva 1941 för att ammunitionsförrådet som fanns däri inte skulle falla tyskarna tillgodo. Vi går in i den intakta bunkerns mossiga gångar med ficklampa. Ruggigt! På den andra bunkern har hela betonglocket fläkts iväg långt bort i skogen. Armeringsjärnen har dragits av! Vilken oerhörd explosion det måste bli när ett sprängämnesförråd instängt i en betonglåda detonerar.

Fyrar finns överallt, små fjuttiga, eller gulliga, vilket man vill.

I en liten hamn ligger en livbåt från M/S Estonia. Den hade flutit i land någonstans längs kusten efter förlisningen 1994. Nu ägs den av kommunen och används för skolutflykter.

Här ligger också en uttjänt skuta, som byggts just här en gång i tiden, seglat vida omkring, och nu hämtats tillbaka för att rustas och bli museum.

Från hamnen går också en bilfärja över till Ösel (Saaremaa). Perfekt för en cykeltur - båda öarna i en bekväm runda, tänker jag.

Brunnar syns till här och där, påfallande nära den salta havsstranden. Men tydligen rinner grundvattnet utåt, så det fungerar särskilt bra att ta dricksvatten där. Jag smakar med Viivis hjälp och vattnet är kallt och gott.

Men tårtan då? Dagen lider fort mot eftermiddag, och Viivi ska passa en buss tillbaka till Tallinn från Kärdla. Men vår chaufför Peeter, tillika bussbolagschef, övertygar henne såklart om att istället åka med en av hans Tallinn-bussar från Emmaste! Då blir det mer tid till samvaro. Och, ring ring ring på mobiltelefonen (han pekar för övrigt noga ut de olika teleoperatörernas master), så har han öppnat ett helt café åt oss som annars bara är sommaröppet! Det verkar drivas halvt som hobby, halvt som affärsidé av ett par som har stabil inkomst i huvudstaden, och haft råd att bygga och inreda ett både traditionellt och trendigt matställe här ute på landet. Frun är turligt nog här just i helgen. Hon gör kaffe och dukar upp vår medhavda tårta på ett tjusigt fat! Voilà! Födelsedagen räddad! Sång och hurra.

Peeter Hiis är nyfiken på våra synpunkter på turismens utveckling. Vi avråder från alltför stora ingrepp såsom att bygga en asfalterad väg med parkering till bunkrarna. Exotiska mål bör nås på litet exotiska vägar, tycker vi.

Vi vinkar av Viivi på Emmaste busstation.

Sen dundrar vi vidare mot Kõpu fyrtorn, öns högsta. Vi har mest snurrat runt på södra Dagö hittills, men nu bränner vi på längs raka vägar västerut genom tät granskog. Vägarna är rent mystiskt bra här, men vi får veta att det är ett arv från sovjettiden då militären höll till här. Efter ett tag upphör dock asfalten och stenarna yr. Det är en bra bit att köra, och vår pratsamme chaufför minns en tokig svensk som flög hit under sovjettiden och begärde politisk asyl. Det låter som en skröna, men vår egen Janne tror det är samma vildhjärna på flygklubben i Stockholm som flög till Riga i liknande ärende en gång. De ville inte ha honom kvar där, utan arresterade honom för brott mot luftfartsreglerna, samt faxade till flygklubben: "Vara vänliga hämta Ert sportflygplan." Sen fick han visst komma hem själv också.

Kõpu fyrtorn öppnas av en dam från fyrvaktarbostaden intill. Några av oss lägger sig att vila på den välansade grässluttningen vid tornets fot medan några klättrar upp i tornet via den inhuggna stentrappan. Uppe är utsikten fin, men oj vad det blåser. Räcket är rostigt. Den gedigna järnarmaturen där lampan sitter är märkt med Paris och ett årtal, men ingen kan berätta hur den kommit hit. Ett anteckningsblock och en blyertspenna i det låsta "allra heligaste" sprider mystisk atmosfär. Vem sitter här och skriver? Vad?

Nu måste vi börja tänka på hemfärd - vindstyrkan varierar oroväckande - och milen till Kärdla blir ren transport. Vi passerar förbi fyrar och kyrkor, till chaufförens besvikelse, och gör endast ett kort uppehåll vid Korskullen - ännu en plats med en underlig legend. Här finns massor av små träkors. Två bröllopsföljen förtäljs ha mötts här, och inget ville vika ur vägen för det andra. Det blev slagsmål, och alla dog utom den ena bruden och den andra brudgummen. De gifte sig. Till minne av detta (?) och för att få lycka kommer många nygifta par hit och sätter upp ett kors. Ingen av oss kan uppbringa någon djupare förståelse för detta, men sägner är sägner och traditioner traditioner. Nu erkände dock Peeter att det här är en ganska sentida legend. Vad man säkert vet är däremot att den ryska kejsarinnan Katarina II tvingade bort de svenskar som bodde här i Reigi-trakten år 1781 (de som blev Gammalsvenskbyborna långt bort i Ukraina). De lär ha hållit avskedsgudstjänst på denna plats.

I Kärdla tar vi ett snabbt mål mat på Artesia. Peeter, chauffören, har ingen brådska hem utan vill gärna följa med till flygplatsen och titta på den nyrenoverade banan. Vi hämtar vår lilla packning och tar farväl av familjen Köster. Då dyker Stanislav, flygplatschefen, upp. Han har hört att vi ska åka och kommer för att hämta oss! Sanslöst! (Det finns ju taxi i stan.) Men verkligen roligt! Allihop åker ut till flygplatsen.

Janne har en hel del praktiska bestyr och formaliteter att syssla med, så vi övriga väntar. Passkontrollen kommer körande. Samma enkla procedur med laptopen i soffan igen. Peeter diskuterar banan och flygplatsens utveckling med Stanislav. Vi hälsar på den anställde i flygledartornet. Peeter frågar nyfiket och Stanislav berättar ivrigt. "Vi är nödflygplats åt Tallinn. Ja, alla Boeing-jetplan som trafikerar Estland kan landa här. Men vi kan inte serva dem, vi har ingen landgång och inte tankningsutrustning som passar. Banan är i toppskick. Flygledarutrustningen är av äldre tjeckisk modell, behöver nog uppgraderas inom tio år, men fungerar väl. Vi har radar av modell si och så och kan dirigera ner flygplan även då sikt saknas."

Sedan vi kom igår har ytterligare två svenska sportplan parkerat utanför hallen.

När Janne är klar strålar vi alla samman. Vi finner att Stanislav är från Lettland och så får vi nöjet att tala lettiska en stund (Peter, Janne och jag träffades ju ursprungligen genom lettiskakursen vid Stockholms universitet).

Glada i hågen går vi ut på banan, klättrar in i planet, låter Janne sköta allt enligt konstens regler, och så drar vi på. Precis när vi lyft kommer en kraftig vindby från sidan och puffar oss, som jag uppfattar det, farligt nära träden vid sidan av banan, men Janne har läget under kontroll.

Strax ligger Dagö en bra bit under oss, och vi pilar ut över Östersjön. En snabb blick mot Kõpu fyr.

När vi en och en halv timma senare landar på Stockholm-Bromma, efter en fin inflygning över bland annat min hemö Lidingö, så vet jag redan vilken parkeringsplats min grannes bil står på.

Hemma hittar jag Kösters tårtskedar i fickan! Vid det här laget, i skrivande stund, borde de ha hunnit tillbaka med posten.

Tack till Janne och alla medresenärer för en minnesrik pingstresa!

Sidan senast uppdaterad den 23 november 1999. Copyright © Matthias Bolliger. Hemsida